BORÅS MONTESSORISKA HISTORIA

 Montessoris historia i Borås 1946-2020
Drömmen om att få driva lekskola enligt montessorimetoden hade funnits länge. 1964, på Hemgården i Borås, förvekligades drömmen äntligen till flera hemgårdares lycka, bland andra Jeanna Hamberg, Astrid Ganslandt och Christina Magnèr. 

Astrid Ganslandt hade väckt tanken redan 1961 men tidigare försök hade misslyckats, eftersom det inte lyckats engagera någon kvalificerad lärare. 15 augusti 1964 startades en försöksverksamhet med Lena Ovelius som lärare. Verksamheten hade två grupper, en förmiddagsgrupp och en eftermiddagsgrupp med sammanlagt 44 barn. 

Den nystartade Montessoriförskolan blev mycket uppmärksammad och föremål för flera studiebesök, bland annat av utländska läkare och det anordnades föreläsningar om montessoripedagogiken.

Vid Stadsfullmäktiges septembersammanträde 1965 diskuterades montessoriförskolan under en mycket livlig debatt. Det var kostnaden för montessoriförskolan som ifrågasattes av vissa ledamöter, eftersom man ansåg att förskoleverksamheten var stadens angelägenhet och att montessoriförskolan “smugits” in i hemgårdsverksamheten. En talare ansåg också att skolan på grund av sina väl höga avgifter enbart vände sig till socialgrupp 1 och att den företrädde “ålderdomliga pedagogiska idéer – ett förvånande uttalande sett från nutida synpunkter. Majoriteten av talarna uttryckte dock sitt gillande och godkände anslaget.

Åren mellan 1967-1974 frodades Montessoriförskolan och tilldrog sig intresse och besökare från hela landet. 1973 var anmälningslistan lång. Det stod 150 barn i kö, trots att det på sina håll anmärktes på att det var en skola endast för socialgrupp 1 och att avgifterna var för höga, 100 kr i månaden. Just under denna tid tillkom lagen om allmän förskola för 6-åringar och många trodde att privata förskolor skulle förbjudas. 

1975 misslyckades man i att hitta en kompetent vikarie för läraren i Montessoriförskolan, som var tjänstledig. 1976 hölls förskolan också stängd och styrelsen försökte under hela året på olika sätt att lösa den pressade situationen för skolan. I ekonomiskt avseende blev skolan faktiskt en belastning för Hemgårdens övriga verksamhet eftersom kommunen inte ville godta att skolan subventionerades från Hemgårdens totala inkomster inklusive det kommunala anslaget. 

Det kommunala anslaget minskades i enlighet därmed med det underskott, som montessoriförskolan uppvisade under året. Om skolans avgifter skulle höjas till full kostnadstäckning, hade detta enligt styrelsen medfört orimligt höga kostnader för föräldrarna. Styrelsen beslöt därför att lägga ner skolan, ett beslut som fattades med tungt hjärta och i medvetande om att många föräldrar faktiskt ville ställa upp på högre avgifter. Detta skulle dock i sin tur ha medfört kritik för att verksamheten bidrog till social segregering. 

1976 startade montessoriläraren Annika Pettersson (numera Andersson) en montessoriförskola i ett hus på Varbergsvägen. I början på 80-talet flyttade skolan igen och nu till lokaler på Vindelgatan. Någon gång under dessa år blev skolan en föräldraförening.1985 startade skolan ett halvtidsdagis och fick därmed statliga bidrag. Eftermiddagsgruppen fanns också kvar. 

1986 köpte föräldraföreningen ett hus på Västermalmsgatan. Under sommaren renoverade föräldrarna huset och när höstterminen startade kunde barnen komma till en alldeles ny och egen skola.

I det här huset hände mycket under åren 1986-1991. Från att ha varit en montessoriförskola för barn 3-6 år i en förmiddagsgrupp och en eftermiddagsgrupp, utökades verksamheten till montessoridaghem, grundskola åk 1-3 (1987) och fritidshem. Under en kort tid fanns även ett småbarnsdagis. Föreningen fick statliga bidrag. 

Ett aktivt engagemang av föräldrar krävdes för att hålla skolan i gång. I början på 90-talet fick Borås montessoriskola sitt namn; Montessoriskolan Malmen. I början på 1991 växte elevantalet och styrelsen letade efter större lokaler.

Sommaren 1991 var det dags för flytt igen, till i hyrda lokaler på Erikslundskolan. Huset på Västermalmsgatan såldes. Under sommaren fick föräldrar åter igen hjälpa till med flytt och renoveringsarbeten. 

Efter ett hårt tryck på elevkön beslutade föreningen att förskolan skulle utvidgas med ytterligare en grupp förskolebarn, från 20 till 40 barn. I skolverksamheten fanns barn i åk 1-6. Även fritidsverksamheten utökades. 

På Erikslundsskolan stannade föreningen i två år. Kommunen höjde lokalhyran och den blev alldeles för hög för föreningen. Därför fick åter igen föräldrarna flytta och renovera nya lokaler under sin sommarledighet 1993.

De nya lokalerna är belägna på Ramnalid, ett gammalt sjukhem som under 80-talet förvandlades till ett företagshus. Det är här Malmen Montessori är nu.

Så från att 1964 varit en montessoriförskola i Hemgårdens regi med totalt 40 barn i åldrarna 3-6 år, till 2002 en föräldradriven montessoriskola med ca 260 barn i åldrarna 1-15 år fördelade på förskola-skola-fritids och idag år 2020 680 barn i förskola-skola-fritids.

En fantastisk utveckling där vi tydligt ser vilken livskraft montessoripedagogiken har. Utan engagerade föräldrar och personal genom åren hade säkert utvecklingen gått åt ett annat håll.

Ur föräldraföreningen Malmen startade en föräldradriven förskola 1987. Den fick namnet Pyramiden. Återigen var det en härlig skara engagerade föräldrar och personal som fick i gång förskolan till terminsstarten hösten 1987. 

Den första terminen var Pyramiden i Mjölkcentralens gamla lokaler. Till årsskiftet flyttade de till Vintergatan på Tullen och stannade där ungefär fem år, då de istället flyttade in i fina lokaler på Ramnalidsområdet och därmed blev grannar med Malmen Montessori. 

Ur föräldraföreningen vid montessoriskolan Pyramiden startades ytterligare en montessoriförskola i augusti 1992. Den fick namnet Globen. Anledningen till ytterligare en förskola var det stora intresset för montessoripedagogik i Borås – kön till skolorna var väldigt lång. Globen har idag sina lokaler på Döbelnsgatan.  

SVERIGES MONTESSORISKA HISTORIA

För att förstå utvecklingen av montessori i Sverige får vi följa två röda trådar:

  • Utbredningen av montessorirörelsens öar där entusiastiska lärare och föräldrar byggt upp verksamheter.
  • Processen där de grundläggande montessoritankarna är ett led i den pedagogiska utvecklingen som inspirerat skolans läroplan.

Sommaren 1919 reser lärarinnan Anna Pallin från Djursholm till London för att gå en kurs hos Maria Montessori. Hon blir Sveriges första montessorilärarinna och följs snart av ett antal unga kvinnor, som lockas av nya pedagogiska idéer vilka har möjlighet att resa utomlands för att studera. När de sedan kommer hem startar de montessorigrupper. En del försök slår väl ut, andra blir kortlivade.

Under 1930-talet utvecklades montessoriverksamhet, bland annat vid Göteborgs Högre Samskola och Olof-skolan i Stockholm (delvis montessoriinspirerad). Vid Samskolan i Göteborg är det Maj Ödman, sedermera känd radioprofil, som utvecklar montessoripedagogiken på förskolan och lågstadiet.

Det fanns goda intentioner, men förverkligandet av montessoris idéer går långsamt i folkhemmets skola. 1981 intervjuas Stellan Arvidsson, grundskolans fader och huvudsekreterare i 1946 års skolkommission, i Svenska Dagbladet: 

“- Föreläsning från katedern dominerar ännu i den svenska skolan. Lärarna anammar den undervisningsform som de själva fick och det är fel. De svagare eleverna förstår inte vad som sägs, kan inte följa med och istället sover de, skolkar eller saboterar undervisningen. Så länge en individualisering inte genomförs på lektionerna kommer inte heller de duktiga eleverna att kunna gå fram snabbare, tränga djupare och nå längre, vilket de ska ha rätt till.” 

I 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet, Lpo 94, formuleras nya mål. Här är exempel som går helt i linje med montessori: 

“Läraren skall utgå från varje enskild elevs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande” samt “organisera och genomföra arbetet så att eleven utvecklas efter sina förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga.”